På väg...

Hösten kom smidigare än vanligt i år, jag hann aldrig glida in i min lika vanliga, som årliga, depression. Vanligtvis brukar jag ju få svåra "pains in the ass" när jag inser att sanden i övre delen av golfens timglas obarmhärtigt och oåterkalleligt håller på att ta slut.

Men underligt nog inte i år...?

Är inte helt säker på vad det beror på heller, men det är ju i sammanhanget av ringa betydelse. Men en del kan ju ha att göra med att jag ser vintern mer som en transportsträcka i år inför nåt jag vet att jag gillar nästa sommar, å det är ju inte bara golfen jag menar, utan främst nya mätjobbet. Längtar som fan efter att få ge mig ut "on the road again" så att säga.

Men åxå ser man fram emot lite mat å pokerkvällar med Krippov, snart is på sjön kanske, så man kan åka lite skridskor, och kanske nån ny trevlig bekantskap på nåt plan...och förhoppningsvis en massa träning i vinter. Det finns hursomhelst nästan alltid nåt att se fram emot liksom...så länge man är kvar, och det ska man ju såklart ta vara på...och det måste vi ju gilla, eller hur? :-)

Känslor...

Det är konstigt det här med känslor...samtidigt som dom kan vara det underbaraste man vet, så kan exakt samma känslor vara fullständigt förkrossande. Å ändå handlar det om samma person...enda skillnaden är ifall känslorna är besvarade eller inte.
Allt kan te sig att ligga bakom en, bearbetat, glömt å omhändertaget...å ändå behövs det så lite för att skiten ska vara på plats igen...en dröm, nåt som var gemensamt, man ser en bil som väcker minnen...eller man ser en film som som får en att tänka på saker som varit. Eller så lite som att man hör ett namn...det behövs så lite för att såren rivs upp å sen är man tillbaka på ruta ett igen.

Jag kan aldrig låta bli att fascineras av människor som alltid ser allt så himla positivt, även kring saker som detta, som tror å tycker att allt som sker har en mening...varför skulle det vara så? Vad är meningen med att vissa råkar ut för saker som gör dom olyckliga, vad finns det för mening och positivt i det? Jag å andra sidan tror inte att nåt som händer har en mening, det bara händer, å många människor drabbas hårdare än andra, hela livet igenom. Men vissa har såklart bättre läk-kött för att klara upp sånt. Det är lite orättvist tycker jag, eftersom vi (vad vi vet) bara har ett liv att leva. Jag funderar mycket på såna här saker, förmodligen för att det finns saker man önskar sig och vill ha, och att man känner en ständig oro och rädsla för att aldrig få det...men det är väl bara så livet är kanske...

Fundersam...

Jag upphör aldrig att förvånas liksom, tycker det är väldigt oförskämt att bara logga ut när man sitter å chattar med nån...må så vara om man inte har skrivit nåt på ex antal minuter så att det liksom har dött ut per automatik, men medans man sitter å skriver?? Det syns ju till å med att man gör det...på Face Book tex. Tycker man kan jämföra det med att bara vända sig om å gå sin väg när man pratar med nån på stan, eller bara koppla ner mitt i en mening som den man pratar med håller på säga...

Även en smula underligt tycker jag det är med folk som lägger till en som kompis å sen vägrar att svara när man pratar med dom...vad är det för stil?

Är det så jobbigt att bete sig...att vara artig å trevlig med varann? Tydligen...

Visst är det tur att man har vänner? Vad skulle man göra utan dom...?
Det är skönt att veta att dom finns såna ggr när man inte är lika glad som man brukar vara, å att veta att dom finns kvar här hemma när man kommer tillbaka från ett jobb-pass, att det finns folk man kan prata med om allt möjligt å få lite feedback på sina funderingar å grubblerier...för det finns lite av sånt ibland, om allt möjligt.
Såna som verkligen bryr sig å finns till...å det finns helt klart den andra sorten åxå, den typen som bara snackar, som säger saker som aldrig betyder nåt, som aldrig nånsin hör av sig, trots att man liksom tror att det är nån som man har en relation med på nåt vis...såna finns det åxå i mitt liv, å säkert uppfattas jag på det viset av någon åxå. Skönt att den tidigare kategorin är betydligt större än den senare, annars skulle livet vara lite tråkigt faktiskt...det ger en den energi man behöver...

Men ändå så saknas det nåt...

Sommarstart...?

Jahaa...kan det var så tokigt att sommaren börjar infinna sig? Hur ofattbart det än kan låta så ser det faktiskt lite hotfullt i Siljeåsen idag, termometern har redan orkat upp på två-siffrigt före kl. 9 på morronen. Overkligt...totalt!

Dagen består av lite aktiviteter, först på agendan står ett svep med röjsågen på avlägget, sen bär det iväg till stugan en natt med farsan, röjning å städning av tomt, kratta kott å klyva ved, samt blomplantering på morfarns grav. Sen blir det hemfärd till staden imorron, golf kanske...å eventuellt fika...nåja, beskedlig midsommarhelg i vilket fall som helst, förhållandevis lugnt...