På väg...

Hösten kom smidigare än vanligt i år, jag hann aldrig glida in i min lika vanliga, som årliga, depression. Vanligtvis brukar jag ju få svåra "pains in the ass" när jag inser att sanden i övre delen av golfens timglas obarmhärtigt och oåterkalleligt håller på att ta slut.

Men underligt nog inte i år...?

Är inte helt säker på vad det beror på heller, men det är ju i sammanhanget av ringa betydelse. Men en del kan ju ha att göra med att jag ser vintern mer som en transportsträcka i år inför nåt jag vet att jag gillar nästa sommar, å det är ju inte bara golfen jag menar, utan främst nya mätjobbet. Längtar som fan efter att få ge mig ut "on the road again" så att säga.

Men åxå ser man fram emot lite mat å pokerkvällar med Krippov, snart is på sjön kanske, så man kan åka lite skridskor, och kanske nån ny trevlig bekantskap på nåt plan...och förhoppningsvis en massa träning i vinter. Det finns hursomhelst nästan alltid nåt att se fram emot liksom...så länge man är kvar, och det ska man ju såklart ta vara på...och det måste vi ju gilla, eller hur? :-)

Känslor...

Det är konstigt det här med känslor...samtidigt som dom kan vara det underbaraste man vet, så kan exakt samma känslor vara fullständigt förkrossande. Å ändå handlar det om samma person...enda skillnaden är ifall känslorna är besvarade eller inte.
Allt kan te sig att ligga bakom en, bearbetat, glömt å omhändertaget...å ändå behövs det så lite för att skiten ska vara på plats igen...en dröm, nåt som var gemensamt, man ser en bil som väcker minnen...eller man ser en film som som får en att tänka på saker som varit. Eller så lite som att man hör ett namn...det behövs så lite för att såren rivs upp å sen är man tillbaka på ruta ett igen.

Jag kan aldrig låta bli att fascineras av människor som alltid ser allt så himla positivt, även kring saker som detta, som tror å tycker att allt som sker har en mening...varför skulle det vara så? Vad är meningen med att vissa råkar ut för saker som gör dom olyckliga, vad finns det för mening och positivt i det? Jag å andra sidan tror inte att nåt som händer har en mening, det bara händer, å många människor drabbas hårdare än andra, hela livet igenom. Men vissa har såklart bättre läk-kött för att klara upp sånt. Det är lite orättvist tycker jag, eftersom vi (vad vi vet) bara har ett liv att leva. Jag funderar mycket på såna här saker, förmodligen för att det finns saker man önskar sig och vill ha, och att man känner en ständig oro och rädsla för att aldrig få det...men det är väl bara så livet är kanske...