Jahapp...då har jag alltså gjort det igen då, det som jag dyrt å heligt lovade mig själv för så lite som ett knappt år sen att aldrig göra igen, jag har köpt ett paket Ledins vitaminfasta. Även fast besluten att konsumera högst detsamma under dom ordnade, men dock plågsamma, former som kuren kräver. Började även dagen med lätt styrketräning och ett 1 timme å 40 minuters pass på löpbandet, så jag kände mig duktig redan innan...
I korta ordalag går det ut på att leva på diverse fruktdrycker, te och buljong under 6 dagar, med nedtrappning respektive upptrappning 2 dagar före och efter kalaset. Jag gjorde ju som tidigare nämnt denna lilla manöver ungefär vid samma tidpunkt ifjol, å det gick väl inte helt friktionsfritt kan jag meddela, det som talar till min lättnad den här gången är väl att jag inte jobbar nu, ser det som positivt. Tror inte att Patrik uppfattade mitt beslut med odelad glädje då, man kan ju bli lite grinig när man är hungrig. Och jag måste faktiskt erkänna att jag vid ett tillfälle fuskade förra gången genom att äta en skiva saltgurka...och den kvalar med lätthet in på topp 10-listan över det godaste jag ätit i livet, oklart bara på vilken position. Man blir alltså en ganska tacksam middagsgäst efter denna kur.
Nåja, för att komma till dom positiva effekterna så måste jag erkänna att jag sällan mått bättre i kroppen när det var klart, känslan av renhet förstärktes när det, så att säga, slutade komma "orenheter" ur kroppen, jag blev mycket piggare och kände mig helt enkelt friskare och mådde bättre på alla plan. Dessutom har jag börjat hata min badrumsvåg så pass mycket, så att om jag inte gör nåt åt vissa detaljer så kommer den snart att råka ut för en mycket oförtjänt olycka, med obrukbarhet som följd.
Så nu ska jag börja min lilla resa mot en nyttig 10-dagarsperiod med en tallrik lättfil med 3 msk Ledins hälsomål men bladgrön spenat följt av en rykande kopp Ledins Curite!!
måndag 10 januari 2011
lördag 8 januari 2011
Livet...
Ja det här med livet är väl egentligen i stort en ganska trevlig tillställning, iallafall för det mesta...läste nånstans att livet är väldigt bra så länge man betraktar det ur det andra alternativets synvinkel, och med den begränsade vetskap vi har kring det så måste man väl ändå hålla med om det tycker jag.
Men visst måste man ändå kunna spekulera lite...för visst är det väl för det stora flertalet av oss så att det sällan är så bra så att det inte skulle kunna bli åtminstone lite bättre? Eller?
I min egen lilla värld finns det ju massor med glädjeämen, jag har ett bra liv, mat i frysen å tak över mitt huvud varje natt, och bara till för en tid sen så hade jag ju rent dricksvatten i kranen åxå, å det tenderar väl att återkomma inom en snar framtid, och jag har många helt fantastiska vänner omkring mig som tillför mycket roligt i livet, min lilla men mycket älskade släkt hemma i Silfveråsen som åxå betyder väldigt mycket. Allt detta är ju så bra...men det går ändå inte komma ifrån att det finns sånt man saknar...
Inför varje nytt år så kommer alltid den förväntansfulla känslan, "Jo fan, i år händer det, i år kommer jag att träffa nån!" Och tron på det stiger ju åxå när man hör vännerna säga: "Sluta inte hoppas, när du minst anar det så står hon där, såå är det alltid!" Visst ser man väl med lite skepsis på den detaljen när man hört samma sak i ungefär 10 år nu, då börjar det liksom tappa kraften lite...inte ens jag är så naiv att jag inte tvekar lite inför det ibland...:) Jag har ju alltså inte slutat hoppas, men mer å mer slutat bry mig, för det minskar ju besvikelserna lite. Men saker som fortfarande gör mig väldigt ledsen är när man inte får en chans liksom, när ingen liksom bara tar sig tid att ta reda på vem man är? Man är liksom ratad redan innan...den känslan slutar aldrig infinna sig, man vill ju bara få en chans, inga löften om nåt alltså. Å jag vägrar att tro att det handlar om nån sorts desperation, jag tror bara att det handlar saknad efter tvåsamhet, att få tycka om och att bli omtyckt för den man är. Man känner sig alltså lite ensam trots bra vänner, nåt som fattas...
Men när allt kommer omkring å man gör upp räkningen med allt så kommer jag ändå osökt till att jag har det bra. Vissa får leva ensamma men det lär man sig åxå, och det går bra även det. Sen har man även vänner som har försvunnit för alltid, och vissa blivit sjuka, så att man är frisk å kry är väl ändå det viktigaste...så som sagt, man har det ändå ganska bra, även om det kunde vara lite bättre...
Eller?
Men visst måste man ändå kunna spekulera lite...för visst är det väl för det stora flertalet av oss så att det sällan är så bra så att det inte skulle kunna bli åtminstone lite bättre? Eller?
I min egen lilla värld finns det ju massor med glädjeämen, jag har ett bra liv, mat i frysen å tak över mitt huvud varje natt, och bara till för en tid sen så hade jag ju rent dricksvatten i kranen åxå, å det tenderar väl att återkomma inom en snar framtid, och jag har många helt fantastiska vänner omkring mig som tillför mycket roligt i livet, min lilla men mycket älskade släkt hemma i Silfveråsen som åxå betyder väldigt mycket. Allt detta är ju så bra...men det går ändå inte komma ifrån att det finns sånt man saknar...
Inför varje nytt år så kommer alltid den förväntansfulla känslan, "Jo fan, i år händer det, i år kommer jag att träffa nån!" Och tron på det stiger ju åxå när man hör vännerna säga: "Sluta inte hoppas, när du minst anar det så står hon där, såå är det alltid!" Visst ser man väl med lite skepsis på den detaljen när man hört samma sak i ungefär 10 år nu, då börjar det liksom tappa kraften lite...inte ens jag är så naiv att jag inte tvekar lite inför det ibland...:) Jag har ju alltså inte slutat hoppas, men mer å mer slutat bry mig, för det minskar ju besvikelserna lite. Men saker som fortfarande gör mig väldigt ledsen är när man inte får en chans liksom, när ingen liksom bara tar sig tid att ta reda på vem man är? Man är liksom ratad redan innan...den känslan slutar aldrig infinna sig, man vill ju bara få en chans, inga löften om nåt alltså. Å jag vägrar att tro att det handlar om nån sorts desperation, jag tror bara att det handlar saknad efter tvåsamhet, att få tycka om och att bli omtyckt för den man är. Man känner sig alltså lite ensam trots bra vänner, nåt som fattas...
Men när allt kommer omkring å man gör upp räkningen med allt så kommer jag ändå osökt till att jag har det bra. Vissa får leva ensamma men det lär man sig åxå, och det går bra även det. Sen har man även vänner som har försvunnit för alltid, och vissa blivit sjuka, så att man är frisk å kry är väl ändå det viktigaste...så som sagt, man har det ändå ganska bra, även om det kunde vara lite bättre...
Eller?
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
