Livet...

Ja det här med livet är väl egentligen i stort en ganska trevlig tillställning, iallafall för det mesta...läste nånstans att livet är väldigt bra så länge man betraktar det ur det andra alternativets synvinkel, och med den begränsade vetskap vi har kring det så måste man väl ändå hålla med om det tycker jag.

Men visst måste man ändå kunna spekulera lite...för visst är det väl för det stora flertalet av oss så att det sällan är så bra så att det inte skulle kunna bli åtminstone lite bättre? Eller?

I min egen lilla värld finns det ju massor med glädjeämen, jag har ett bra liv, mat i frysen å tak över mitt huvud varje natt, och bara till för en tid sen så hade jag ju rent dricksvatten i kranen åxå, å det tenderar väl att återkomma inom en snar framtid, och jag har många helt fantastiska vänner omkring mig som tillför mycket roligt i livet, min lilla men mycket älskade släkt hemma i Silfveråsen som åxå betyder väldigt mycket. Allt detta är ju så bra...men det går ändå inte komma ifrån att det finns sånt man saknar...

Inför varje nytt år så kommer alltid den förväntansfulla känslan, "Jo fan, i år händer det, i år kommer jag att träffa nån!" Och tron på det stiger ju åxå när man hör vännerna säga: "Sluta inte hoppas, när du minst anar det så står hon där, såå är det alltid!" Visst ser man väl med lite skepsis på den detaljen när man hört samma sak i ungefär 10 år nu, då börjar det liksom tappa kraften lite...inte ens jag är så naiv att jag inte tvekar lite inför det ibland...:) Jag har ju alltså inte slutat hoppas, men mer å mer slutat bry mig, för det minskar ju besvikelserna lite. Men saker som fortfarande gör mig väldigt ledsen är när man inte får en chans liksom, när ingen liksom bara tar sig tid att ta reda på vem man är? Man är liksom ratad redan innan...den känslan slutar aldrig infinna sig, man vill ju bara få en chans, inga löften om nåt alltså. Å jag vägrar att tro att det handlar om nån sorts desperation, jag tror bara att det handlar saknad efter tvåsamhet, att få tycka om och att bli omtyckt för den man är. Man känner sig alltså lite ensam trots bra vänner, nåt som fattas...

Men när allt kommer omkring å man gör upp räkningen med allt så kommer jag ändå osökt till att jag har det bra. Vissa får leva ensamma men det lär man sig åxå, och det går bra även det. Sen har man även vänner som har försvunnit för alltid, och vissa blivit sjuka, så att man är frisk å kry är väl ändå det viktigaste...så som sagt, man har det ändå ganska bra, även om det kunde vara lite bättre...

Eller?