Hur gör man för att förmedla sina känslor utan att framstå som gnällig? Hur gör man på enkelt sätt för att tala om att man inte är sur utan bara ledsen och nere? Och vem kan man tala om det för, utan att vara jobbig? Jag har ett fåtal vänner som jag vet att jag kan anförtro mig åt, kanske flera än jag vet om, men några säkra. Men hur fasen gör man när man sitter på ett hotellrum 100 mil hemifrån och är deppad och inte har nån att prata med...? Utan att verka gnällig?
Jag är förmodligen en ganska påfrestande person att ha inpå livet ibland, iallafall när det handlar om sånt som har med kärlek och känslor att göra, det får jag nog bara inse. Fast jag försöker så är det så svårt att hålla känslorna i min kropp i styr, när jag faller för nån så skenar jag iväg å vill att allt ska hända direkt, och glömmer bort att den andra personen åxå har ett känsloliv att känna av. När sånt händer så blir jag alltid rädd och orolig att nåt är fel, och jag blåser upp allt för mycket, vilket naturligtvis gör att allt spricker.
Det har troligtvis hänt igen nu.
Vad är det som gör detta? Jag vet inte...det kanske har med mitt dåliga självförtroende och självkänsla att göra, jag vet att jag inte är nån speciell person, varken snygg eller på annat sätt attraktiv, så jag får alltid dessa oroskänslor, det kan väl inte vara så svårt att hitta nån bättre än mig, dom finns väl överallt??
Jag vet däremot att jag är snäll och har ett gott hjärta och massor av kärlek som jag vill slösa på henne, på alla sätt. Men tyvärr så tycks det jag har att erbjuda sällan räcka hela vägen till den jag älskars hjärta. För att jag är för "på" kallas det väl...i min värld är det att visa vad jag känner. Men jag lär mig visst aldrig...
Ibland verkligen hatar jag mitt känsloliv som tar över mig så totalt i dessa lägen, jag önskar så oerhört att jag vore annorlunda...jag vill inte reagera så här varje gång jag blir kär i nån, jag förstör ju allt...och det är såå jobbigt å gör mig så fruktansvärt ledsen. Jag verkligen älskar denna människa och tanken på att ha pajjat allt är helt förfärlig. Bara för att jag är som jag är...och inte annorlunda. Ska bli intressant att se hur många vänner jag förlorar den här ggn, en har redan tagit bort mig för att jag är en grinig gammstrek på Facebook...
Så hur säger man sånt här utan att vara gnällig när man grinar på ett hotellrum i Norge och är förkrossad i själen, går det?? Nån som vet...
Hur?
Jag funkar nog ganska lika som dig och vet inte heller vad tusan man ska göra. Känslorna svallar som om det vore jordbävning ibland!
SvaraRaderaMen kram på dig i alla fall, om det nu kan vara nån tröst.
Patricia
Tack Patricia!
RaderaKram.
Vad ledsen jag blir att höra detta Per :( Du ska vara precis som du är! Det ÄR lätt att vilja att allt ska hända på en gång när man är kär, det är ju inte så konstigt heller egentligen. Men ibland måste man hejda sig, försöka bromsa sin egen framfart, i alla fall i det man säger till den andre personen. Det är lätt att skrämma iväg eller stressa iväg en person som inte är likadan som en själv. Tro mig, jag vet. Jag har fått kämpa branog med mig själv i mitt nuvarande förhållande och får tänka "en dag i taget, en dag i taget" hela tiden. För annars stressar jag upp min karl och kommer förmodligen förstöra allt i slutändan. Han har varit väldit tydlig med det hela tiden - en dag i taget. Man kan inte forcera fram nåt hos en annan människa för att allt ska gå snabbare framåt, man får försöka intala sig själv det trots att det är förbannat kämpigt vissa dagar då man vill SÅ mycket. Det blir som det blir, tiden måste få utvisa hur det blir.
SvaraRaderaStor kram till dig!
Tack Jennie, jag vet ju att du har rätt, bara så förbaskat svårt att göra...
RaderaKram!
Visst, man ska väl inte gå för fort fram... lagom e väl bäst, men hejda dig inte för mycket. Det finns så många killar/karlar som är tvärtemot. Man ber å önskar å trånar för att få lite uppmärksamhet, kärlek, känslor, uppskattning mm mm men int få man nå. Stå på dig. Kram / Gunilla
SvaraRadera