Hur?

Det frågar jag mig ofta...hur?
Hur gör man för att förmedla sina känslor utan att framstå som gnällig? Hur gör man på enkelt sätt för att tala om att man inte är sur utan bara ledsen och nere? Och vem kan man tala om det för, utan att vara jobbig? Jag har ett fåtal vänner som jag vet att jag kan anförtro mig åt, kanske flera än jag vet om, men några säkra. Men hur fasen gör man när man sitter på ett hotellrum 100 mil hemifrån och är deppad och inte har nån att prata med...? Utan att verka gnällig?

Jag är förmodligen en ganska påfrestande person att ha inpå livet ibland, iallafall när det handlar om sånt som har med kärlek och känslor att göra, det får jag nog bara inse. Fast jag försöker så är det så svårt att hålla känslorna i min kropp i styr, när jag faller för nån så skenar jag iväg å vill att allt ska hända direkt, och glömmer bort att den andra personen åxå har ett känsloliv att känna av. När sånt händer så blir jag alltid rädd och orolig att nåt är fel, och jag blåser upp allt för mycket, vilket naturligtvis gör att allt spricker. 

Det har troligtvis hänt igen nu. 

Vad är det som gör detta?  Jag vet inte...det kanske har med mitt dåliga självförtroende och självkänsla att göra, jag vet att jag inte är nån speciell person, varken snygg eller på annat sätt attraktiv, så jag får alltid dessa oroskänslor, det kan väl inte vara så svårt att hitta nån bättre än mig, dom finns väl överallt?? 
Jag vet däremot att jag är snäll och har ett gott hjärta och massor av kärlek som jag vill slösa på henne, på alla sätt. Men tyvärr så tycks det jag har att erbjuda sällan räcka hela vägen till den jag älskars hjärta. För att jag är för "på" kallas det väl...i min värld är det att visa vad jag känner. Men jag lär mig visst aldrig...
Ibland verkligen hatar jag mitt känsloliv som tar över mig så totalt i dessa lägen, jag önskar så oerhört att jag vore annorlunda...jag vill inte reagera så här varje gång jag blir kär i nån, jag förstör ju allt...och det är såå jobbigt å gör mig så fruktansvärt ledsen. Jag verkligen älskar denna människa och tanken på att ha pajjat allt är helt förfärlig. Bara för att jag är som jag är...och inte annorlunda. Ska bli intressant att se hur många vänner jag förlorar den här ggn, en har redan tagit bort mig för att jag är en grinig gammstrek på Facebook...

Så hur säger man sånt här utan att vara gnällig när man grinar på ett hotellrum i Norge och är förkrossad i själen, går det?? Nån som vet...

Hur?

En fredag...

Det var en fredag det begav sig, precis som så många ggr tidigare. Närmare bestämt förra fredan...även det som så många ggr tidigare. Men den här fredan var lite speciell, lite mer än dom tidigare nämnda. Den började precis som vanligt men goda intentioner: -"Jo men vi drar ut på sjön med rören en sväng, sen kikar vi lite på marknaden å efter det så handlar vi och åker hem å stackar upp!"

Det blev ju naturligtvis precis så, enbart med den lilla avvikelsen att vi sket i både sjö och marknad, dock ej bildligt då, å ungefär en timme senare satt två mycket goda kamrater framför en dataskärm i Torvalla med en pokerklient igång å med en något för varm öl i handen.

Detta var upptakten till en som sagt lite speciell fredag!


Vi spelade lite cashspel till en början, och två satteliter till en 600+50 turnering som skulle börja kl.20 på kvällen. Ingen av dessa genererade inträde så vid 17.30-tiden började min gode vän Krippmeister, som för övrigt är hjärnan bakom såväl middag som poker-resultat denna kväll, med middagen. Lammstek, rosépepparsås, pommes och till det drack vi ett Italienskt överkursvin. Heder åt anrättningen, den var delikat!!



Sen börjar det roliga.



Efter avslutad middag sätter sig grindern på rätt sida om bordet igen, klickar in på den ovan nämnda turren med ett snett flin å säger: -"Vad tror du Allan, ska vi ta den jäveln iallafall?" Svaret blir väl ungefär det han väntat sig: -"Skjut för faan!!"

Och där började 6 mycket intressanta timmar. Kl. 01.40 var det hela över, slut på vin, slut på öl och slut på snus, således slut på allt, men efter en i mina ögon formidabelt genomförd turre. Att spela i nästan 6 timmar utan att vara allin med showdown en enda gång! Alla som håller på med poker vet att då spelas det hård och solid poker. Beviset för att jag gjorde en korrekt bedömning kring det kan väl enklast uttryckas i siffror den här gången, närmare bestämt 33300 kr blev vinsten på.
En gång i tiden för inte alltför länge sen när vi startade upp vårat lilla gemensamma pokerkonto, som inte är så litet längre, så sa Kripp att: -"Ja vi lär väl kunna lira ihop en middag på stan iallafall, eller hur?" Svaret blev: -"Jaa...eller varför inte en utlandsresa...??" (ganska högljutt skratt följde på det).


Igårkväll bokade vi hotell i 8 nätter på Manhattan, och under helgen ska vi även beställa flygbiljetter till det just nämnda resmålet. Det ska verkligen bli avundsvärt roligt att få göra en sån här resa med en mycket bra vän, å just på det här sättet!! Ser verkligen fram mot detta.


Och mina vänner...en annan liten trevlig detalj i sammanhanget är...att det ju faktiskt onekligen är en av dessa berömda fredagar idag igen...;) Den förra tog oss till NY...vart blir det den här gången?
För middag på stan, det blir imorron det...

Dietstart!

Jahapp...då har jag alltså gjort det igen då, det som jag dyrt å heligt lovade mig själv för så lite som ett knappt år sen att aldrig göra igen, jag har köpt ett paket Ledins vitaminfasta. Även fast besluten att konsumera högst detsamma under dom ordnade, men dock plågsamma, former som kuren kräver. Började även dagen med lätt styrketräning och ett 1 timme å 40 minuters pass på löpbandet, så jag kände mig duktig redan innan...

I korta ordalag går det ut på att leva på diverse fruktdrycker, te och buljong under 6 dagar, med nedtrappning respektive upptrappning 2 dagar före och efter kalaset. Jag gjorde ju som tidigare nämnt denna lilla manöver ungefär vid samma tidpunkt ifjol, å det gick väl inte helt friktionsfritt kan jag meddela, det som talar till min lättnad den här gången är väl att jag inte jobbar nu, ser det som positivt. Tror inte att Patrik uppfattade mitt beslut med odelad glädje då, man kan ju bli lite grinig när man är hungrig. Och jag måste faktiskt erkänna att jag vid ett tillfälle fuskade förra gången genom att äta en skiva saltgurka...och den kvalar med lätthet in på topp 10-listan över det godaste jag ätit i livet, oklart bara på vilken position. Man blir alltså en ganska tacksam middagsgäst efter denna kur.

Nåja, för att komma till dom positiva effekterna så måste jag erkänna att jag sällan mått bättre i kroppen när det var klart, känslan av renhet förstärktes när det, så att säga, slutade komma "orenheter" ur kroppen, jag blev mycket piggare och kände mig helt enkelt friskare och mådde bättre på alla plan. Dessutom har jag börjat hata min badrumsvåg så pass mycket, så att om jag inte gör nåt åt vissa detaljer så kommer den snart att råka ut för en mycket oförtjänt olycka, med obrukbarhet som följd.

Så nu ska jag börja min lilla resa mot en nyttig 10-dagarsperiod med en tallrik lättfil med 3 msk Ledins hälsomål men bladgrön spenat följt av en rykande kopp Ledins Curite!!

Livet...

Ja det här med livet är väl egentligen i stort en ganska trevlig tillställning, iallafall för det mesta...läste nånstans att livet är väldigt bra så länge man betraktar det ur det andra alternativets synvinkel, och med den begränsade vetskap vi har kring det så måste man väl ändå hålla med om det tycker jag.

Men visst måste man ändå kunna spekulera lite...för visst är det väl för det stora flertalet av oss så att det sällan är så bra så att det inte skulle kunna bli åtminstone lite bättre? Eller?

I min egen lilla värld finns det ju massor med glädjeämen, jag har ett bra liv, mat i frysen å tak över mitt huvud varje natt, och bara till för en tid sen så hade jag ju rent dricksvatten i kranen åxå, å det tenderar väl att återkomma inom en snar framtid, och jag har många helt fantastiska vänner omkring mig som tillför mycket roligt i livet, min lilla men mycket älskade släkt hemma i Silfveråsen som åxå betyder väldigt mycket. Allt detta är ju så bra...men det går ändå inte komma ifrån att det finns sånt man saknar...

Inför varje nytt år så kommer alltid den förväntansfulla känslan, "Jo fan, i år händer det, i år kommer jag att träffa nån!" Och tron på det stiger ju åxå när man hör vännerna säga: "Sluta inte hoppas, när du minst anar det så står hon där, såå är det alltid!" Visst ser man väl med lite skepsis på den detaljen när man hört samma sak i ungefär 10 år nu, då börjar det liksom tappa kraften lite...inte ens jag är så naiv att jag inte tvekar lite inför det ibland...:) Jag har ju alltså inte slutat hoppas, men mer å mer slutat bry mig, för det minskar ju besvikelserna lite. Men saker som fortfarande gör mig väldigt ledsen är när man inte får en chans liksom, när ingen liksom bara tar sig tid att ta reda på vem man är? Man är liksom ratad redan innan...den känslan slutar aldrig infinna sig, man vill ju bara få en chans, inga löften om nåt alltså. Å jag vägrar att tro att det handlar om nån sorts desperation, jag tror bara att det handlar saknad efter tvåsamhet, att få tycka om och att bli omtyckt för den man är. Man känner sig alltså lite ensam trots bra vänner, nåt som fattas...

Men när allt kommer omkring å man gör upp räkningen med allt så kommer jag ändå osökt till att jag har det bra. Vissa får leva ensamma men det lär man sig åxå, och det går bra även det. Sen har man även vänner som har försvunnit för alltid, och vissa blivit sjuka, så att man är frisk å kry är väl ändå det viktigaste...så som sagt, man har det ändå ganska bra, även om det kunde vara lite bättre...

Eller?

På väg...

Hösten kom smidigare än vanligt i år, jag hann aldrig glida in i min lika vanliga, som årliga, depression. Vanligtvis brukar jag ju få svåra "pains in the ass" när jag inser att sanden i övre delen av golfens timglas obarmhärtigt och oåterkalleligt håller på att ta slut.

Men underligt nog inte i år...?

Är inte helt säker på vad det beror på heller, men det är ju i sammanhanget av ringa betydelse. Men en del kan ju ha att göra med att jag ser vintern mer som en transportsträcka i år inför nåt jag vet att jag gillar nästa sommar, å det är ju inte bara golfen jag menar, utan främst nya mätjobbet. Längtar som fan efter att få ge mig ut "on the road again" så att säga.

Men åxå ser man fram emot lite mat å pokerkvällar med Krippov, snart is på sjön kanske, så man kan åka lite skridskor, och kanske nån ny trevlig bekantskap på nåt plan...och förhoppningsvis en massa träning i vinter. Det finns hursomhelst nästan alltid nåt att se fram emot liksom...så länge man är kvar, och det ska man ju såklart ta vara på...och det måste vi ju gilla, eller hur? :-)

Känslor...

Det är konstigt det här med känslor...samtidigt som dom kan vara det underbaraste man vet, så kan exakt samma känslor vara fullständigt förkrossande. Å ändå handlar det om samma person...enda skillnaden är ifall känslorna är besvarade eller inte.
Allt kan te sig att ligga bakom en, bearbetat, glömt å omhändertaget...å ändå behövs det så lite för att skiten ska vara på plats igen...en dröm, nåt som var gemensamt, man ser en bil som väcker minnen...eller man ser en film som som får en att tänka på saker som varit. Eller så lite som att man hör ett namn...det behövs så lite för att såren rivs upp å sen är man tillbaka på ruta ett igen.

Jag kan aldrig låta bli att fascineras av människor som alltid ser allt så himla positivt, även kring saker som detta, som tror å tycker att allt som sker har en mening...varför skulle det vara så? Vad är meningen med att vissa råkar ut för saker som gör dom olyckliga, vad finns det för mening och positivt i det? Jag å andra sidan tror inte att nåt som händer har en mening, det bara händer, å många människor drabbas hårdare än andra, hela livet igenom. Men vissa har såklart bättre läk-kött för att klara upp sånt. Det är lite orättvist tycker jag, eftersom vi (vad vi vet) bara har ett liv att leva. Jag funderar mycket på såna här saker, förmodligen för att det finns saker man önskar sig och vill ha, och att man känner en ständig oro och rädsla för att aldrig få det...men det är väl bara så livet är kanske...

Fundersam...

Jag upphör aldrig att förvånas liksom, tycker det är väldigt oförskämt att bara logga ut när man sitter å chattar med nån...må så vara om man inte har skrivit nåt på ex antal minuter så att det liksom har dött ut per automatik, men medans man sitter å skriver?? Det syns ju till å med att man gör det...på Face Book tex. Tycker man kan jämföra det med att bara vända sig om å gå sin väg när man pratar med nån på stan, eller bara koppla ner mitt i en mening som den man pratar med håller på säga...

Även en smula underligt tycker jag det är med folk som lägger till en som kompis å sen vägrar att svara när man pratar med dom...vad är det för stil?

Är det så jobbigt att bete sig...att vara artig å trevlig med varann? Tydligen...